FLICKAN OCH HÄSTEN - THE GIRL AND THE HORSE

Bilder och erfarenheter från tvångsvård av flickor

 

 

 

Sven ForslingSven Forsling är psykolog och forskare. Han har varit chefspsykolog för § 12-vården inom Stockholms  läns landsting, ledamot av SiS vetenskapliga råd och institutionschef för Stall Frossarbo.

1998 tilldelades han Allmänna Barnhusets Stora Pris för sina insatser för socialt utsatta ungdomar.

Sven Forslings introducerande ord till Flickan och hästen, vittnar om hans ömsinta och förstående psykologi i forskning och behandling av tvångsomhändertagna ungdomar. Denna bok beskriver hans erfarenheter från Stall Frossarbo, där unga utsatta flickor med gott resultat blev rehabiliterade genom ett terapiprogram där de fick lära sig träna och tävla med hästar.

"Det är inte tavlor som jag nu själv ska måla, men med ord vill jag skapa bilder som berättar om livet på en institution för tvångsomhändertagna ungdomar. Det är ett hem för särskild tillsyn, ett § 12-hem. Det heter Stall Frossarbo. Namnet kommer från gården. Den ligger i ett milsvitt skogsområde norr om Uppsala. Men detta skall handla om dagens Stall Frossarbo och framförallt om ungdomarna och hästarna i gårdens stall. Ungdomarna mellan 15 och 22 år. De är alla flickor. Åren är 1987 fram till 1999." "Min utställning har ett tema. Den vill försöka fånga det som sker mellan en vilsen flicka och en travhäst. Det som sker tycks ibland nästan magiskt. Det magiska är inte lätt att fånga. Det är som att jaga solkatter."



Publicerad på Svenska 2001 av Statens Institutionsstyrelse
Flickan och hästen
Bilder från ett hem för särskild tillsyn
Rapport 2/01 ISSN 1403-1558

Copyright Sven Forsling


Förord


FrossarboStatens institutionsstyrelse, SiS, svarar för planering, ledning och drift av särskilda ungdomshem och LVM-hem. En viktig uppgift för SiS är att följa upp och utveckla vården samt att initera och stödja forskning inom området.

Flickornas andel bland ungdomsgrupperna i institutionsbehandling har varierat mellan en femtedel och en fjärdedel. Flickornas problematik skiljer också avsevärt från pojkarnas. Placerade tillsammans med pojkarna har flickorna fått begränsat utrymme att bearbeta sin problematik. Stall Frossarbo var en institution som tog emot endast flickor. Sven Forsling var initiativtagare till institutionen och institutionschef under tio år. Stall Frossarbo var hans verk. Där slapp flickorna att jämföras med pojkar. Deras ilska sågs som resurs, inte som närmande mot pojkarnas problembeteende.

Föreliggande rapport, skriven av Sven Forsling, kan ses som ett testamente - Stall Frossarbo finns inte längre som behandlingshem och eldsjälen Sven Forsling är pensionär. I rapporten ges glimtar av verksamheten med tyngdpunkt i vad som hände i mötet mellan flickan och hästen. Sven Forsling har samtalat med ett fyrtiotal flickor som under hans chefstid behandlades på Stall Frossarbo. Intrycken flickorna ger efterhand är samstämmiga - att bli en bra hästskötare gav vänskap, självförtroende, kunskaper, minnesvärda erfarenheter och mognad.

Sven Forsling har en förmåga att med ord skapa bilder, men han säger själv att övermålningarna varit många innan de slutliga bilderna formulerats. Vi på SiS har med spänning väntat på resultatet. Bilderna har egen lyskraft som knappast lämnar någon oberörd. De speglar författarens äkta engagemang och kritiska reflekterande förmåga på ett levande sätt. Vi kan alla lära oss mycket av denna rapport som är frukten av samlad kunskap och erfarenhet från ett långt liv som behandlare och forskare.

Sture Korpi
Generaldirektör - SiS


Vandringen fortsätter


Flicka och hästSven Forsling - författare till Flickan och hästen.

Det är nu tio år sedan jag lämnade Stall Frossarbo.. 4 juni 1999 var min sista arbetsdag. Två år senare kom rapporten ”Flickan och hästen” och året därpå den engelska översättningen ”The Girl and the Horse”. Det var BookArt i Sydafrika som stod för redigering och utgivning. Förläggaren tyckte att jag skulle lägga till ett kapitel om mina egna reflektioner och tankar under de tre år som förflutit sedan jag lämnat Stal Frossarbo. Kapitlet gavs titeln ”The spirit lives on”. Titeln är inte helt lätt att översätta. Spirit är och kan vara både själ och anda. Det titeln ville berätta är att den kraft som växer i ett möte  mellan en vilsen flicka och en häst är en livskraft som finns där och som lever vidare även om Stall Frossarbo inte längre finns.  

Det har funnits en önskan om att få en översättning av kapitlet ”The spirit lives on” Detta gör jag nu och jag kommer sedan att föra kapitlet fram till dagens datum, till november 2009. Jag tar avstamp från mina funderingar och tankar i ursprungskapitlet. Redan under det första året efter det att Flickan och hästen publicerades kom jag att föreläsa en del både i Norge och i Sverige. Flickornas berättelser möttes av förståelse, stark medkänsla och också av ett igenkännande. En äldre man sa:

När jag hör dig tala om flickorna och deras hästar, hjälper du mig att sätta ord på den ödsliga känsla som jag har burit med mig ända sedan den dagen för länge sedan då jag bytte hästen mot en traktor. På den tiden fanns hästen alltid med oss, ett självklart levande väsen mitt i våra liv, och så hade det alltid varit, generation efter generation. Sedan försvann hästen, nästan över en natt. Hästen fanns där bara inte. Vi förstod inte vad vi hade förlorat. Det var inte bara ett arbetsverktyg, som hade blivit omodernt och utbytt.  Den var något mycket mer, en arbetskamrat, en livskamrat.

Jag kom ofta att tänka på den gamle mannens ord. Mina frossarboelever smög sig upp till sina hästar på natten för att få gråta ut och för att få tröst, inte bara en gång, utan många.  Och detta var säkert något som hade hänt under årtusenden tillbaka, unga som sökte tröst och värme hos hästen. Och nu fanns den inte längre där. Hästen var mer än bara ett arbetsredskap som hade blivit omodernt och ineffektivt. Hästen var som den gamle mannen sa, en livskamrat. Vi behöver alla livskamrater, i dag kanske mer än någonsin.

Efter det abrupta brottet i kunskapskedjan människa – häst börjar vi nu i allt snabbare takt återvinna denna kunskap. Under de första Frossarboåren hade flera av eleverna ingen tidigare hästerfarenhet. När jag slutade 12 år senare hade de flesta nya elever en viss ridvana. Jag skrev i mitt engelska avslutningskapitel:

Vi kan nu börja se solkatter igen, där det tidigare bara var mörkt. Margareta Håkansson, fysioterapeut och forskare har kunnat visa på slående goda resultat där flickor med anorektiska problem tränat ridning. I Norge är organisationen Hest og Helse och dess sekreterare Wenche Wallgren en ständig pådrivare i att öka kunskapen om hästens betydelse för vår hälsa.  De driver seminarier och ger anslag till behandlingsprojekt som det som Jeanette Lysell bedriver vid Vekshuset, Gusta Hospital i Oslo. De har med stor framgång använt sig av ridterapiprogram i arbetet med unga schizofrena patienter. Ett annat mycket framgångsrikt behandlingsprogram drivs av Nina Wieger där handikappade och utvecklingsstörda barn ges ny livskvalitet genom träning i voltige, och från USA rapporterar Carol Kildow och Terry Draper om ett lyckat EAT- project, One Quarter Horse…Three Quarters Heart.

I dag sex år senare ökar antalet behandlingsplatser som använder sig av hästrelaterad terapi (EAT)  En av mina tidigare medarbetare Marianne Tuuvas, tränad vid Stall Frossarbo, driver  tillsammans med Eva Berglund det uppskattade  behandlingsalternativet Stall Xena i Västerås. De har tillstånd att ta emot flickor med Aspergers syndrom i daglig verksamhet enligt LSS. En institution som har haft och kommer att få en stor betydelse är Inger Sjödins Marsta Gård. Huvudman är Ersta Diakoni, och de bedriver ett nära forskningssamarbete med Ersta Sköndal Högskola. Deras målgrupp är flickor i åldrarna 13 till 18 år som har utsatts för psykiska och fysiska kränkningar. Med samma målgrupp arbetar också oförtrutet behandlingshemmet Villa Pegasus i Kolbäck.  Och i norr visar Marica Ljungholm och Lena Stenvall vid Psykiatriska kliniken i Skellefteå på ett övertygande sätt hur hästunderstödd terapi, i samspel med andra terapiformer, kan underlätta både fastställandet av diagnoser och påskyndandet av behandlingsprocesser för vuxna med psykiska problem. Och i söder på paragraf-12 hemmet Ljungaskog i Örkelljunga  prövar entusiasterna Kristina Mossberg och Monica Bencsik former för att föra in hästen i skolans behandlingsutbud påhejad av institutionens chef Swerker Lindeberg.

Under de första årens föreläsande var ofta önskemålen att jag med Frossarbomodellen skulle visa för inbjudna politiker vilken styrka och vilka möjligheter det fanns i att använda hästar i behandling. Sedan dess har det skett en förskjutning, från att övertyga till att utbilda. Det är en förskjutning som har gått snabbt  Forskningsresultat från hela världen har gjort det möjligt att införa och hänvisa till begrepp som Anmal Assited Therapy och Equine Assisted Therapy.

Arja Lammi var en av de första i Norden att erbjuda en universitetskurs om hästen i behandling. I Östersund lyckades hon genomdriva en kvalificerad 40 poängsutbildning i ridterapi. Trots uppskattning och stor efterfrågan har en nytillsatt och milt sagt oinsatt universitetsledning beslutat att lägga ner ridterapiutbildningen Hoppet står nu till Malmö Högskola.  I Göteborg fortsätter emellertid Margareta Håkanson en framgångsrik forskarkarriär kring häst i behandling. Fortsätter inom samma område gör också hennes två vapensystrar Karin Lega, som uppskattad handledare och utbildare och Ingela Carlsson som kursansvarig för en framgångsrik tvåårig hästrelaterad utbildning vid Yrkeshögskolan i Skara. Det stora steget att på riktigt etablera och föra djurrelaterad terapi in i forskarsamhället tas nu av Fakulteten för Hälsa och Samhälle vid Högskolan i Malmö. Dess drivande dekanus Margareta Östman slår an tonen  Nu skall murar rivas, dörrar öppnas och alla djur i den mänskliga hälsans tjänst är välkomna in. Med medarbetare som Lupita Svensson och Annika Ohlson är detta ett upprop som ger tillförsikt.



När jag sammanställde Flickan och hästen var jag i början osäker på om det var forskaren eller praktikern som skulle styra. Ville jag presentera en genuin forskningsrapport var jag tvungen att begränsa frågeställningar och svar. Detta var helt möjligt. Samtidigt visste jag att jag då skulle mista mycket av glädjen i att fånga solkatter och förundras över det sprängda terapeutiska rummet, att plötsligt arbeta i och med hela livet. Jag hade skrivit i min dagbok:

I stalletI stallet växer ett vildrossnår, obändigt, och fullt av livskraft och här finns tistlar som växer ända upp till himlen. Det här är inte de små tynande och sköra krukväxter som vi vattnar och skyddar i våra terapeutiska rum. Det här är själva livet. Hur berättar jag om hela livet utan att bli fullständigt förvirrad? Går det att tala om hela livet och ändå förefalla klok? Går det att säga något nytt om livet och behövs det?

Det var flickornas egna starka berättelser som gjorde att jag gav mig i kast med hela livet. Det viktiga var att flickornas berättelser fick en chans att nå ut och beröra andra, ge andra en chans att upptäcka det guldgrävarland jag hade snubblat in i. När jag startade Stall Frossarbo 1987 fanns det inga kartor över hästens Klondyke. Inte heller något internet att söka i. Jag ritade mina egna kartor. Jag gav dem namnet Stall Frossarbos terapeutiska modell, ett namn som i den slutliga utvärderingen godkändes av Richard Blum. Han menade att jag med rätta kunde kalla det för en modell då struktur och ramar kom att vara konstanta under hela den redovisade tolvårsperioden. Animal Assited Therapy och liknande  hästrelaterade begrepp kom senare. Därför tog jag inte heller upp begreppet AAT i den svenska Flickan och hästen då det inte hade funnits med från början.  Jag hade inte kunnat hänvisa till AAT som en beprövad metod som jag ville använda mig av då jag startade Stall Frossarbo.  Något som i dag vore helt möjligt. Det begrepp jag själv försökte använde mig av vid presentationer och diskussioner i Syd Afrika var Animal in Therapy. I den första engelska upplagan av The Girl and the Horse föll in bort, kvar blev Animal Therapy, ett begrepp förståeligt endast i sitt sammanhang.  I de senare reviderade versionerna har jag därefter använt mig av termen Animal Assisted Therapy (AAT).
Till följd av mina erfarenheter från tvångsvård av unga fick jag en förfrågan från SIPU, som arbetade på uppdrag av Sida, om Sverige på något sätt kunde bistå Northern Cape i Sydafrika i deras uppbyggande av institutioner för tvångsomhändertagna ungdomar. Det kom att engagera mig under de kommande sex åren efter pensioneringen. Jag ledde ett program med  det officiella namnet Contract-Financed Technical Co-operation between the NothernCape Child and Youth Residential Care programme and National Board of Institutional Care of Sweden.
Min sydafrikanska motpart blev Herman Mooketsi, chef för Social Work Services. Jag har delat med mig av mina erfarenheter från Stall Frossarbo till honom, och han ser möjligheterna  att använda djurrelaterad terapi inom tvångsvård för ungdomar i Sydafrika. I sin ansökan till Sida om en förlängning av programmet betonade Mooketsi också vikten av att anordna utbildningar för personal med betoning på kunskap om djurrelaterad terapi (AAT).
Jag har även diskuterat de generella aspekterna av att använda djur i terapeutiska situationer med den sydafrikanska journalisten Dianne Smith. Hon har varit en ”dörröppnare” när det gäller att sprida idén med Animal Assisted Therapy och hon har skrivit artiklar i tidningar från både Kimberley och Johannesburg om AAT och Stall Frossarbo.

I en diskussion om djurbaserad terapi finns det aspekter som är viktiga att betona. Detta att det bara finns tillgång till djur innebär inte att det är terapi.

”Vi vill starta ett HVB-hem. Vi har djur.”

Utomlands på trav med flickornaTill detta Klondyke med framgångsrika AAT projekt lockas också oseriösa lycksökare.
Bara för att vi nu använder oss av begrepp som AAT och EAT betyder det inte att vi också arbetar efter en enhetlig behandlingsmodell. Tvärtom, AAT och EAT är samlingsbegrepp för en stor variation av djurunderstödda behandlingar och dessa behandlingar som kan se väldigt olika ut och de kan arbeta på många olika nivåer. Det är därför viktigt att syftet med att använda ett djur skall vara tydligt definierat i den terapeutiska processen.  Djuret är där av en speciell anledning och i relation till den behandlingsmodell vi arbetar efter. Vidare är det viktigt att framhålla att då ett djur förs in i en terapeutisk situation måste någon ha det absoluta ansvaret för djuret, Det skall behandlas väl och vara tränad och anpassad för sin arbetssuppgift. I terapi  dväljes mycken ledsnad och sorg, ångest och oro men också mycken ilska. I Animal assisted Therapy vidgas begreppet paralellprocess. Två blir tre. Klienter är viktiga, personal är viktig och djur är viktiga. Alla skall behandlas med respekt.  Det bör också påpekas att det kan finnas en risk för att Animals Assisted Therapy blir en täckmantel för billig arbetskraft som främjar den egna djurverksamheten. Detta har inget att göra med Animal Assisted Therapy.

Jag avslutade den ursprungliga versionen av ”The Spirit lives on” på följande sätt:

När jag startade min terapeutiska utbildning i slutet av femtitalet var psykoanalysen metoden med stort M. Tanken på ett livslångt projekt vid den psykoanalytiska soffan var på intet sätt avskräckande, men hur få tillgång till obegränsad tid och pengar?  Min första presentation av ett djurassisterat program i Berkeley var i opposition mot det exklusiva i den psykoanalytiska metoden, den som stänger ute många och speciellt unga kriminella med torftigt språk och ännu utan förmåga att ta hand om sig själva.

Sedare under slutet av sextiotalet och under hela sjuttiotalet nådde den stora psykodynamiska vågen också Sverige. Där fanns Carl Rogers, Eric Berne och TA, Fritz Pearl och gestaltterapi, Viktor Frankl och logoterapi, objektrelatonsteori med Melanie Klein, D.W. Winnicott och alla andra. Alla var där. Nästa våg att drabba Sverige, och nu talar vi nutid var kognitiv terapi (KBT), i början uppfattad som ett alltför enkelt sätt att betrakta och beskriva den terapeutiska processen. En ”frontfigur” att föra in KBT inom SiS verksamhet var psykologen Bengt Daleflod. Hans utgångspunkt var helt enkelt att se vad som fungerade eller inte fungerade enligt tillgänglig forskning. Hans slutsats blev att KBT var ett klart bättre sätt att nå behandlingsresultat inom tvångsvården av unga än de traditionellt psykodynamiska. I dag när forskningsanslag beviljas gå majoriteten till projekt med kognitiv anknytning.

De stora teoretiska slagen utkämpas oftast på universitetens arenor. På institutionernas golv handlar det först och främst om att hitta och kombinera lösningar som fungerar, snarare än att argumentera varför en viss teori är överlägsen en annan. Det verkar som att människor inte låter sig fångas inom ramen för en enskild teori. Det finns alltid nya dörrar att öppna och nya stigar att vandra.

Inom djurrelaterad terapi kan man närma sig ett djur från olika vinklar, ha olika idéer om hur man ska uppnå det man vill. Som psykoterapeut går det att luta sig mot olika teorier – de må vara av kognitivt eller psykodynamiskt ursprung. Men oavsett teori och metod är det två processer du alltid måste ta dig igenom.

Den första är att skapa förtroende mellan dig och din klient. Jag har arbetat med ungdomar i tvångsvård, ungdomar som har blivit svikna gång på gång; ungdomar som inte vågar säga ja eftersom ännu en besvikelse skulle göra dem alltför illa; ungdomar som fastnat i ett nej, nej, nej. Jag har haft en medhjälpare när det gäller det här arbetet. Det otroliga är att den här medhjälparen på samma gång fungerar som en slags livboj för ungdomarna. När jag driver dem för hårt, eller beter mig okänsligt, stannar de kvar tack vare sin livboj. .

Den andra processen man måste gå igenom i en terapi är både svår och ömtålig men kanske den viktigaste av dem alla. Det handlar om att inte bara våga lita på en annan varelse, utan att även börja lita på sig själv, tycka om sig själv, ta hand om sig själv. Även här har min medhjälpare spelat en viktig roll. Genom att lita på min medhjälpare verkar det bli lättare för ungdomarna att börja inse sitt eget värde och att börja ta hand om sig själva..

Kära vänner och kollegor, Ni vet att det här är ett tufft arbete. Ni vet vad jag pratar om. Ni känner till värdet av att ha en medhjälpare som den jag har haft. Jag ger honom till Er. Han är stor och stark, och han står stadigt, inte bara på två ben utan på fyra. Han tillhör Er.



Detta blev slutklämmen i 2003 års upplaga. Den gången borde jag ha lagt till ett post scriptum
Direkt efter utgivningen av den engelska The Girl and the Horse, fick jag nämligen en rejäl utskällning av Dianne Smith som saknade ett tydligt tack i boken för sina insatser. Hon hade verkligen hjälpt mig att skapa ett intresse för AAT och hon hade aktivt bistått med råd och synpunkter på bokens redigering. Men inget tack i boken.” Det hör verkligen till hyfs"!

Det fick mig att tänka.  Varför var jag utan hyfs och vett. Varför var jag så tanklös eller var jag bara självcentrerad? Den förklaringen jag kunde förlika mig med, var att jag hade utrustat mig med ett stängt huvudlag, skygglapparna var på och det enda jag såg och det enda jag koncentrerade mig på var att förmedla de stora möjligheterna som hade uppenbarat sig i och med hästens inträde på den terapeutiska arenan. Detta skulle förmedlas och inget annat.  Ändå var det många, många som var värda ett tack och mer än ett tack, barn, alla nära vänner,  alla kollegor, alla elever som blev vänner och alla våra gamla hästar som hade gjort så gott de hade kunnat. Till er alla säger jag nu ett stort varmt tack. Det gäller också dig, Dianne du får  ditt senkomna  men uppriktiga tack!. Det största tacket är sparat till sist. Det går till den som aldrig bett om det, som hela tiden har funnits där som livskamrat och aktiv samtalspartner.  Den som har fått mig att se och förstå den utsatthet och den orättvisa som en ung kvinna kan utsättas för.

 

Tack Agneta!